diereisenachberlin.blogg.se

Under en kylig, grå och blåsig onsdagsförmiddag begav sig gruppen bestående av elever från Tyska steg 4 och 5 samt några lärare ut mot den lilla idylliska småstaden Oranienburg, som ligger en bit utanför Tysklands huvudstad Berlin. Vi tog ett pendeltåg, men var tvungna att byta tåg efter en bit då vi gått på fel tåg. Men det var som vi såg det inget problem; ett par berusade och allmänt störande killar försökte stöta på några tjejer i vår grupp på det första tåget. När vi kom fram till Oranienburg trängde vi oss på en trång liten lokalbuss som skumpade fram över de kullerstensbelagda gatorna. Till slut kom vi fram till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen, där undertecknad hade i uppgift att guida gruppen.

 

Vi gick på den väg där nazisternas offer gick mot år av systematiskt förorsakat lidande och död; en väg på vilken människor gick mot en plats där de skulle svälta, hungra, misshandlas och torteras till döds. Till slut kom vi fram till det vit-beiga huset och metallgrinden med det nazistiska mottot ”Arbeit macht frei” som på svenska betyder ”Arbete ger frihet”. När de personer som av nazisterna tillfångatogs under andra världskriget och förintelsen gick genom dessa grindar inskränktes deras mänskliga rättigheter samtidigt som deras frihet tillintetgjordes.

 

Det var innanför dessa grindar som jag höll mitt föredrag om Sachsenhausen koncentrationsläger, om hur det gick från att vara nazisternas allra viktigaste modelläger på grund av dess läge (nära Berlin), dess ”lättutbyggda” utformning och det faktum att myndigheten för koncentrationsläger var belägen där, till att Sovjetunionen tog över lägret och använde det för att fängsla nazister och krigsförbrytare, men också meningsmotståndare. Jag berättade om lägrets nästan 15 år långa verksamhet, om de tusentals människor som fängslades och de tusentals människor som dog under både det nazistiska och sovjetiska styret.

 

Efter mitt föredrag löstes gruppen upp i mindre grupper, för att alla skulle få möjlighet att gå runt och se lägret och begrunda det som en gång skett där. Vi såg ut över den oerhört stora ytan, där platsen för de forna barackerna markerats ut med stenfyllda husgrunder. Vi såg de forna ”medicinska” barackerna där läkare, som en gång svurit läkareden, utfört högst oetiska experiment på fångar, som fått svåra skador eller dött till följd av dessa experiment; vi såg också det gamla bårhuset, där läkare obducerat de som dödats i lägret. Vi såg det stora monumentet, där stenar placerats för att minnas de judar som mördats i lägret och det dike där människor skjutits till döds av nazister.

 

Därefter lämnade vi Sachsenhausen och Oranienburg för att åka tillbaks till Berlin och äta lunch där, för att fortsätta dagen med andra aktiviteter. Att besöka Sachsenhausen var för mig en väldigt stark och emotionellt svår upplevelse. Vi kan aldrig förstå de grymheter som människor där fått utstå och de grymheter som somliga människor utsatt andra för. Det vi kan göra är att minnas förintelsen, ett av mänsklighetens omänskligaste brott mot mänskligheten, och genom bildning arbeta för att historien aldrig upprepar sig.